callmemadame

Som många andra skrivit på sina bloggar/facebook eller ja vad som man nu har, så talas det en hel del om sjukdomen syringomyeli, precis den som Chloe har.

Nu är det ju delade meningar runt omkring själva sjukdomen. En del tycker att den inte är så utbredd/att man inte behöver vara så orolig, en del tycker att den börjar komma mer och mer.

Det är ju också blandat om hur man ska prata om sjukdomen, en del tycker att man ska "hemlighålla" det och bara tala om det för de berörda. Då är min fråga; Varför ska man göra det?

Jag menar; varför ska man bara skriva ut på hemsidan att tex Dolly&Poppes son Sigurd fick ett cert, men när det gäller en sjukdom, ja då ska det räcka med att bara tala om det för de berörda.

Varför är det så fult att prata om det negativa, men att prata om det positiva är jättebra.

Hur ska olika sjukdomar (oavsett hundras) kunna bekämpas om ingen får reda på andras hundars sjukdomar. Hur ska man då veta om en ras är drabbad av en speciell sjukdom om den drabbade tror att det bara är den som är drabbad.

De flesta uppfödare gör ju ändå ett MYCKET bra arbete i sin uppfödning och hur bra man än gör så kan man råka ut för något som man aldrig räknade med. INGEN uppfödare vill väl ändå medvetet föda upp sjuka hundar?

Alltså borde man ju inte skämmas/vara rädd för att tala om sjukdomar. Man kan inte rå för om man får fram en valp eller två i en kull som sedan visar sig sjuka, Bara man gör något åt det sedan.

Jag föredrar att alltid skriva ut orsaken till varför man tex tar ur en hund ur avel, eller varför man fått avliva en ung hund.

Om vi ska ta vår cavalier Wilda som ett exempel, hon fick käkledmyosit som valp, men blev helt frisk från det, men hennes immunförsvar slog ut helt efter några månader, då troligtvis pga cortisonen hon fick som valp. Vi kämpade med henne ett tag, men tillslut orkade inte hennes kropp. Skulle vi då ha hemlighetshålligt detta och sedan skrivit på hemsidan "dog pga olyckhändelse"? Nu menar jag absolut ingen annan hund, utan har tagit detta som ett exempel.

Varför ska bara "de berörda" få veta om varför vi tog bort Wilda? Eller varför vi måste ta bort Chloe?

Jag tycker det är mycket bättre att tala om vad man drabbats av istället för att folk ska spekulera, för det är ju människan väldigt bra på.

Att vi skrev ut på hemsidan att Chloe har sm, är ingen annan anledning än att vi vill tala om varför hon inte ska gå i avel och så vidare och att folk ska veta att sjukdomen finns.

Man lär sig inget om man ingenting vet! Denna sjukdom är också, har vi erfarit med Chloe, en riktigt jävlig sjukdom som man inte önskar någon få sin hund  drabbad av det...En sådan sak som vi är "glada" över att det är VI som har drabbats och ingen stackars valpköpare.

Jag vet att de flesta uppfödarna gör så gott de kan, mer kan man inte göra och sjukdomen hoppas jag kan besegras inom en snar framtid.

Men och åter men, då måste vi vara ärliga och öppna i våra diskussioner och våga stå för att man fått fram en sjuk hund.

Jag har pratat med många om Chloe där vi bor och INGEN har ens hört talas om att sjukdomen finns. Inte ens cavalierägare, då är min fråga: Hur medvetna är uppfödare inom området? 

Låt oss säga så här; även OM inte sjukdomen är så utbredd idag, hur ser det ut inom 5-10 år?

Detta gäller såklart inte bara sm, utan alla sjukdomar som finns.

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Videoklipp med Buffy, Ronja & Lando...Buffy var riktigt busgalen i klippet ;)

 

 Chloe när hon utställningstränas 

Maggie, Ronja, Buffy & Chloe

 

  Chloe busar, tänk att denna pigga och glada valp kunde bli så sjuk att dessa lekar inte är att tala om idag.. =(

 

  Chloe & Lando
 

I detta skede brukar man ju återberätta vad som hände under året. Men i år har det ju inte hänt så mycket, när det gäller hundarna, men här kommer väl lite i alla fall:

I början av året så tänkte vi att detta år MÅSTE bli bättre än året innan, 2010. Men så blev det inte...

Vi hade bokat mycket fina och sunda hanar till Chloe & Phoebe, som skulle bli Chloes första kull och Phoebes 3:e. Vi hade länge och väl varit speciellt nyfikna på vad Chloe skulle ge, eftersom det var första gången.

Men i början av maj år 2011 så åkte vi till Strömsholms djursjukhus och där fick Chloe scannas då det misstänktes Syringomyelia. Vi var där tidigt på morgonen och lämnade in henne och sedan gick vi och åt en bit mat och var så oroliga under timmarna vi fick vänta, tårarna rann. Vad skulle hända? OM hon hade SM vad skulle veterinären säga? Hur såg prognosen ut för Chloe?

När klockan var runt 13.30 (tror jag) så var undersökningen klar och vi fick det mycket ledsna beskedet att Chloe visst hade Syringomyelia och en svår sådan också, den var hela vägen ner till svanskotan.

Efter ca 2 timmar hade Chloe fortfarande inte vaknat upp från nedsövningen och veterinären lät oss då få ha henne i famnen, så hon förhoppningsvis skulle vakna fortare. I famnen låg hon så lealös, jag grät så mycket, trodde inte hon skulle vakna...Såg mitt hjärta försvinna. Men efter ytterligare nästan 2 timmar, i famnen, (om jag inte minns fel) så blev hon något vaken. Efter en stund efter blev hon tillräckligt pigg för att vi skulle få ta hem henne.

Vi hade då fått beskedet om det sorgliga och hur medicineringen skulle se ut. Och att vi då skulle ge henne en tid.

Jag grät i princip hela vägen hem, mindes hur det var endast knappt 4 år sedan då vi åkte ifrån Strömsholm, utan hund. Då vi hade fått säga adjö av Chloes moster Wilda.
Då tog vi det svåra beslutet att lägga ner vår uppfödning. Vi orkade inte mer. Bara året innan hade vi fått säga adjö till Ronja och sålt Buffy och Maggie, det var väldigt känslomässigt jobbigt och fortfarande känner jag sorg över att det blev som det blev...

Sedan efter några månader blev vår älskade 13½ åriga Thess, Chloes mormors mor, sjuk. En dag kunde hon inte stå på benen och hon bara låg ner. Vi åkte till veterinären som dock ville ge henne en chans och vi blev så glada. Med medicinering så blev Thess pigg och kunde stå på benen.

I juli togs prover på henne och alla prover visade på bra värden och pulsen var mycket bra, trots sin höga ålder!

Men så blev hon dålig igen efter några få månader, kunde inte hålla balansen, stod och gungade med huvudet upp och ner, ramlade omkull med benen. Började skälla om jag inte var i samma rum som henne. Kissade inne i princip hela tiden, trots att hon varit ute. Hon ville ha ögonkontakt med mig hela tiden och då såg jag att hon inte orkade längre, utan hade gett upp. Hon ville till Ronja...

Den 5:e augusti, när Thess var 13½ år sa vi hejdå till vår älskade grevinna...Vår hjärta som varit med oss i 12 år. Kom som omplaceringshund, ej problemhund, från sin uppfödare. Världens bästa Thess och trots att hon haft sina hyss då och då, så glömmer vi inte hennes tillgivenhet. Speciellt mot stormatte. Stormatte betydde allt för Thess. Thess var ju egentligen "min" hund från början. Men så kan det gå ;)

År 2011 var också ett år då vi ville börja om på nytt så att säga. Vi sålde vår hus som vi bott i nästan exakt 10 år. Ringde till Svenska kennelklubben och la vår kennel vilande på obestämd tid. Kanske för alltid, vem vet...

Vår dröm försvann lika fort som den kom...Kändes det som. Vi hade så många planer...

Jag hoppas verkligen att år 2012 kommer bli ett lyckligt år för oss. Men bara positiva händelser.

Och till alla våra vänner och valpköpare:

GOTT NYTT HUNDÅR!!

Jag går in där för att minnas våra älskade vänner, men dock så varje gång slutar det med att jag blir så ledsen och saknaden kommer...Jag saknar dem så otroligt mycket. Jag älskar våra hundar vi har nu och är så tacksam över dem.

Men jag kan inte låta bli att sakna de andra, de kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Idag tillägnar jag våra fd djur som inte lever längre:

hundarna: Ronja Ior, Spencer, Wilda, Ronja Puh och Thess

katterna: Kunkas, Figaro, Pippi, Beethoven och Miller

Hamstern: Klara och Linus (min älskade lille lydiga och underbara hamster)

Gerbilerna: Lina & Johannes

Kaninerna: Herr Nilsson och Karolina

Hoppas ni alla får en fin jul i Regnbågslandet, önskar så att ni kunde komma och fira jul med oss...Men det får bli i drömmarna istället!

Älskar er för alltid!

och inte finns det så mycket att blogga om heller...Man märker vad mycket vår uppfödning tog vår tid eftersom jag skrev ganska mycket förut...Kanske inte så ofta som "man borde göra" men ändå ;)

Vi har i alla fall flyttat till vår lägenhet och bott där 1½ månad och vi trivs verkligen JÄTTEMYCKET! =) Underbara och trevliga grannar. Det bor även en amstaffhane på samma våning som oss och flickorna tycker så mycket om honom, lika mycket som jag tror han tycker om dem :) I början tyckte dem att han var lite för stor och låtsades vara svårtflörtade. Det är våra töser det. Men nu räcker det med att man säger hans namn så blir det så glada. *L*

Det känns ju ändå lite konstigt, måste jag säga att vårt gamla liv är lååångt borta. Minns förra året då vi verkligen såg fram emot vår fortsättning av kullar och att vi då bokat 2 st mycket trevliga hanar till Phoebe och Chloe och att vi verkligen såg fram emot att se vad de 2 hanarna kunde ge. Sedan blev det ju byte av hane på Chloe med en ännu en fin kille! Men så blev det ju totalomvändning för oss och inget som vi hade anat...Man tror ju att sin dröm åtminstone är ca 10-15 år framåt...Men sedan fick vi ju reda på att Chloe hade Syringomyelia och då gav vi upp. Vi har kämpat med vår uppfödning i många år. Man kan ju aldrig räkna med att allt går felfritt i uppfödningen. Men någon gång säger det stopp. Både känslomässigt och ekonomiskt går det bara inte att köpa in hundar för att sedan få sälja dem för att de inte passar i aveln...Sedan fick vi ett bra erbjudande att sälja vår hus/tomt och då kändes det så rätt.

Härom dagarna åkte vi och tittade på vårt gamla hus. Eller snarare tomten, eftersom byggföretaget redan hade rivit vår hus. Lite sorgligt var det faktiskt. Vi har ju ändå trots allt haft så många minnen där, både på gott och ont. Ronjas plats bredvid blåbärsbuskarna, där jag och hundarna hittade henne död fanns ju inte kvar längre *snyft*...Det såg inte ut som om någon hade bott där för knappt 6 veckor sedan. Jag undrar hur det kommer se ut när de 2 nya husen är uppbygda. Vi måste bara få se det sedan :)

Flickorna mår så bra nu och jag märker att de trivs mycket bättre här än i huset. Kanske också för att de märker att lillmatte Mikaela mår bättre! :)

Sedan blir det ju väldigt många promenader också om dagarna, i Marby var man bortskämd med att bara kunna öppna dörren (utöver de dagliga vanliga promenaderna). Men här måste man ju gå ut med dem varje gång ;)

Men lilla Geisha hittar fortfarande på bus även i lägenheten. Så här kunde det se ut i Marby:

 

 

och trots att hon är 8 år fyllda så verkar hon tro att hon fortfarande är ung, för så här hittade jag henne i vår nya lägenhet:

 

Nu har det gått nästan en hel månad sedan vi sa farväl till vår älskade vän Thess som blev 13½ år eller över 91 år om man räknar i människo-år.

Det känns så tomt, det har blivit mycket tystare här hemma. Ibland är det så tyst så jag måste kolla att alla hundarna är kvar på tomten och att ingen har rymt *S*

Vi har börjat med en ny medcin till Chloe för Syringomyelian, kortison, då det anda inte hade någon verkan på henne.

Hon har nu ätit den nya medicinen sedan i lördags, vi märker ingen direkt förbättring på henne ännu. Hon är fortfarande väldigt rädd att det ska göra ont och undviker all kontakt hon kan få för det mesta. Men så plötsligt får hon för sig att man ska klia henne på magen och då njuter hon. Hon viftar på svansen och busar, men så fort det gör lite ont så blir hon "sjuka Chloe" igen. 
Det smärtar så mycket i ägar-hjärtat, för jag vill av hela mitt hjärta ha henne KVAR i livet, go som hon är och jag älskar henne sååååååå mycket.

Jag ska ringa veterinären i veckan, kanske att vi får öka på medicin dosen för henne, för att se om det blir bättre...Men vågar knappt, för man blir ju orolig för vad veterinären ska säga...Hon har ju inte heller en liten grad, om man kan säga så.

**************************************************
******************

Om mindre än en månad flyttar vi och jag håller på att packa för fullt och känslan om att flytta blir bara mer och mer positivt.

Det har hänt väldigt mycket här hemma nu, några sorgliga saker men också något som kommer göra oss gott...

Men först till den mycket sorgliga saken som fortfarande är mycket svårt att prata/skriva om utan att tårarna rinner...

I fredag den 5 augusti vid 17-tiden fick vi låta vår älskade veterantik Thess somna in hos veterinären.

Vår älskade Thess har i nästan hela sitt 13½ åriga liv varit frisk och inte haft mycket krämpor. Men på den sista tiden har hon inte varit sig själv. Hon hade blivit lite förvirrad. Glömde bort när hon ätit, när hon druckit. Hon hade börjat kissa inne väldigt mycket. Jag tog ut henne på tomten eller i skogen, hon gjorde inte ifrån sig för att sedan så fort hon kom in gå upp på övervåningen och kissa. Hon förknippade inte vad som var ute och vad som var inne. Troligtvis hade hon fått någon/några småstrokar för hon kunde inte riktigt hålla huvudet stilla och guppade med huvudet då och då. Ibland tappade hon balansen och föll ihop. Om jag inte var i samma rum som henne så började hon skälla för att veta var jag var. Hon slog på mattunnan/godislådan lite "aggresivt" och gav sig inte.

Hon tittade på mig som om hon sa "Matte, jag orkar inte längre...Jag vill till Ronja".

Det var ett mycket svårt beslut rent känslomässigt för oss, men för Thess skulle var det ett rätt beslut. Väl hos veterinären lade hon sig mellan mig och mamma och bara vilade...Precis som om hon var glad över att äntligen få ro...

Tack så mycket Thess för de 12½ åren med dig (vi fick dig som 11 månader som en omplacering från uppfödaren).

Vi kommer alltid att ha dig i våra hjärtan och du kommer alltid att var älskad.

    Vila ifrån vår underbara grevinna Honiaras Theresia född 19980211-20110805

Vem ska nu slå med tassen på benen när hon vill något?! Älskade vännen det är så tomt utan dig här hemma...Phoebe har tagit "din" plats och ligger på ställen du brukade göra och Geisha har tagit din plats i sängen...

Men du ska veta INGEN kan ta din plats i våra hjärtan.

VILA I FRID och vi vet att du och Ronja och de andra väntar vid regnbågsbron...

***********************************

Vad mer har hänt? Jo vi har sålt vårt hus/tomt och ska flytta i september/oktober till vårt nya boende. Vi kommer behålla alla våra flickor, men inte har några flera kullar...